Konstigt det där med känslor. Och hur dom tar sig uttryck. Jag känner mig sårad, ledsen och ensam. Jag borde inte behöva känna mig såhär, men jag gör det ändå. Det känns som att allt jag gör är att vänta. jag väntar på en tid då jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Jag väntar på min nästa lediga dag. Jag vaknar på morgonen och väntar tills det blir kväll när jag får krypa in i mitt mörka hål och lägga mig igen. Jag väntar på en tid då kärlek är enkelt och man kan visa alla sina känslor när man känner dom och inte måste tänka på om man råkar "störa" någon annan med sin kärlek. Jag vet att jag är en känslosam människa, men jag tycker att det är fint. Jag tycker att det är en vacker egenskap att kunna visa de man älskar att de betyder mycket för en. Även om man visar det 10 gånger per dag så betyder inte det att det betyder mindre varje gång man visar det. Snarare mer. Sen finns det dom som tror att man måste hålla på allt för att det ska bli speciellt. Man ska inte träffas så mycket för då blir det bättre när man ses. Man ska inte ringa så mycket för man ska hinna sakna. Man ska inte säga vissa saker för då betyder de mindre när man säger dom. Bullshit!