Jag tror att många uppfattar mig som en tjej med skinn på näsan. Som bitchar om något inte känns bra, och som inte bryr sig när andra människor klagar eller är missnöjda/besvikna på mig. Men sanningen är den att jag bryr mig. Grymt mycket mer än andra människor. Jag kan inte tänka bort folks åsikter om mig. Jag får en klump i magen så fort jag känner att något inte stämmer. Att någon kan ha något emot mig. Även om jag inte vet vad jag gjort så är jag mer rädd för att fråga. Nuförtiden. Innan var jag inte sådan. Men saker har hänt. Tidigare i livet som gör att jag blir rädd. Får ångest. Panik. Så fort något ligger under ytan och inte tas upp. Så fort något känns mindre rätt. Det räcker att någon snäser åt mig eller har en annan ton mot vad dom brukar ha för att jag ska börja rannsaka mig själv. Vad har jag gjort denna gången? Sitter nu med en sjuk klump i magen och undrar vad jag har gjort. Vet inte själv, hade jag vetat hade jag bett om ursäkt. 

Jag har ett enormt behov av att bli omtyckt. Är ingen människa som fungerar utan kärlek. Är ingen individualist. Jag vet att inte alla tycker om mig. Och det är ok. Jag är en människa som blir ledsen och sårad om folk skriker på mig. Det är inte ok. Jag säger inte att man ska låta bli om man har anledning. Jag tycker bara att man kan fråga vad jag har för anledning till att göra som jag gjort innan man förutsätter att jag gjort det för att skada någon. Jag vill ingen illa, men jag är inget helgon. Jag gör fel, även om jag inte alltid ser dom själv. Så berätta för mig, så jag kan bättra mig. 

Cox och Sanny Sol, miss you like hell!