Just nu känns det som att jag sitter fast i en bergochdalbana och inte kan ta mig ur. Allt går så fort och allt bara snurrar. Jag vill ha det lugnt och fint. Jag vill ligga på din arm och känna att allt är bra. Jag vill komma hem till dig efter en lång dag och känna att värmen och kärleken långsamt bygger upp mig till en hel människa igen. Jag vill inte komma hem till en tom lägenhet och veta att det är 1 månad tills jag får känna närhet igen. Jag vill inte. Inte. Inte . Inte. 

Varför kan det inte få vara som i sagorna. Varför kan man inte bara leva lyckliga i alla sina dar? Varför måste man utsätta kärleken för prövningar hela tiden? Varför kan den inte bara få va? 

Jag hatar att sova ensam

Jag är inte hel utan dig

♥