Då har man levt sig igenom denna dagen. Jobbet var jobbigt som fan. Det är svårt att lyssna på andra människor och umgås och framförallt att sälja när huvudet är någon annan stans. Men jag klarade det. Jag orkade. Det hjälper verkligen att ha härliga människor på jobbet. Som bryr sig och anstränger sig för att förstå. jag har varit som en Zombie hela dagen. Gått runt i min egen värld. Det är mycket nu. Huvudet snurrar för fullt.

Jag tror att detta kommer att bli bra. Men ångesten och klumpen i magen är ibland så tung att jag vill spy. Det känns ungefär som när ett förhållande har tagit slut. Man pendlar hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Ibland hugger det till och man slutar andas. Man vill bara lägga sig i en säng och dra ett tjockt täcke över huvudet. 

Jag borde fokusera på att det faktiskt inte är ett förhållande som har tagit slut. Att vi faktiskt är tillsammans och att resan bara har börjat. Det kommer att vara jobbigt, men det kommer också att vara massa bra. Det kommer att bli många underbara dagar som vi träffas, och tiden vi får tillsammans kommer att bli sjukt värdefull. Vårt förhållande kommer det inte att gå någon nöd på. Inte heller våran kärlek. Den är så stark att vi kommer att klara detta galant. 

När vi tittar tillbaka på detta om några år, kommer vi att känna att det var en tuff tid, men att vi klarade den tillsammans. Vi kommer att känna att vår kärlek klarar allt. Det är en trygghet att veta att detta inte innebär någon kris i vårt förhållande. Att vi faktiskt känner att detta kan fungera. Med vilja och kärlek kommer man långt. 

Jag vill inte vara rädd för detta. Jag vill inte tycka att det är jobbigt. Jag vill bara få leva, vara kär och galen. Men jag är rädd hela tiden. Jätte, jätte, jätterädd. För vad vet jag inte. Men jag är rädd.

Allt kommer att kännas bättre när Bo kommer hem på torsdag. När jag får somna på hans arm, som alla andra kvällar. När jag får känna mig trygg igen. Då kommer jag att må bra. Jag hoppas verkligen det...

världens världens bästa