För första gången sen någon gång i början på oktober så känner jag mig stark. Jag börjar sakta men säkert att bli hel igen. Jag slickar mina sår och ser hur dom läker. Det är en lång väg kvar, men det känns som att åtminstone en milstolpe är passerat. Jag känner mig inte längre ensam. Mycket för att jag vet att jag inte behöver va ensam. Ensamheten är något jag valt. Det kunde varit någon här i kväll, jag kunde haft en arm att sova på. Men jag vill inte. Jag behöver det inte. Jag klarar mig själv. Det är en härlig känsla. Att vakna på morgonen och känna att världen är min igen. Jag gör vad jag vill med den och den anpassar sig. Det finns enormt många fina människor där ute. En dag kommer jag att vara redo att släppa in någon på djupet igen. Men idag är jag inte redo, men jag känner inte att det gör mig något. Jag börjar gilla att vara själv igen. Det är skönt att veta att det bara är mina behov jag måste ta hänsyn till. All energi jag har kan jag lägga på mig själv, och på de människor som ger mig energi tillbaka. Jag kan se ljuset igen, och jag välkomnar det med öppna armar. Det är dags att börja leva på nytt.