Det finns bra och dåliga vänner. Bra vänner lyssnar. Bra vänner känner dig. Bättre än någon annan. Bra vänner blir glada när du blir glad och hjälper dig när du är ledsen. En bra vän släpper dig om du mår bättre av det. En bra vän tröstar dig efter bråket med pojkvännen. En bra vän blir inte avundsjuk utan gläds åt din framgång. 

Jag har på senare dar börjat fundera över vem som känner mig bäst. Vem jag mår bäst av att vara med. Det smärtar när man upptäcker att en vän som stått en nära helt plötsligt inte känner en alls. Du vet inte vem jag är. Vad jag står för och hur jag egentligen mår. Du kanske ser mig som någon jag var för flera år sedan. Men jag har förändrats. Jag har blivit en bättre människa. Jag vet vart jag står. 

Jag har vänner som ser mig för den jag är idag. Som stöttar mig. Som talar om för mig att det är viktigt för dom att ha mig som vän. Som saknar mig när jag inte är där. Som får mig att våga chansa i stället för att gömma mig bakom en mur av trygghet. Som ställer upp för mig i vått och torrt. 

Men framför allt. Som känner mig tillräckligt bra för att kritisera mig när jag begår misstag. En riktigt vän säger vad hon tycker, till ditt ansikte. 

Jag tror inte alltid att jag är en riktig vän. Jag säger inte alltid vad jag tycker. Det finns människor som jag säger vad jag tycker till, för att jag vet att jag kan. För att jag vet att dom uppskattar det och tar det på rätt sätt. Sen finns det vänner som jag tycker beter sig illa, men jag säger ingenting. Vad säger det om mig? Eller snarare, vad säger det om vår vänskap?