Alla säger att förändring är bra. Att inget ont kommer som inte har något gott med sig. Jag säger det, hela tiden. Men jag tror inte på det. Jag går konstant runt och lurar mig själv för att få må lite bättre i stunden. Jag kommer ihåg en natt för några månader sen. Jag var på väg hem från en fest. Jag gick helt själv, med iPoden i öronen. Och jag skrattade rakt ut. Hela vägen hem så skrattade jag. För jag visste inte var jag skulle göra av all lycka som bubblade inom mig. Jag var så lycklig och så tacksam över allting jag hade. Man säger att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. Det är inte sant. Jag visste vad jag hade och jag var så glad över det. Jag var så lycklig. Jag har aldrig i mitt liv varit så lycklig. Det får mig att undra, vad kan vara bättre än det? Vad kan vara bättre än att inte kunna gå hem utan att skratta för att man är så lycklig och tacksam över sitt liv? Vad? Jag försöker intala mig själv att det inte var så bra som jag trodde, men jag vet innerst inne att det var bättre än så. Jag kan inte, hur mycket jag än anstränger mig, se vad meningen med detta är. Jag kan inte förstå meningen av att två människor som älskar varandra, båda kämpar för att komma över känslorna för den andra. Det är som en dålig film. Det finns ingen mening. Jag undrar om jag kommer att gå hela mitt liv och veta att jag hade det bästa, och aldrig någonsin hitta något som kan mäta sig med det vi hade. Jag anstränger mig verkligen, men jag kan inte se meningen. Jag kan inte se att det finns något bättre och vad är det då jag kämpar för?