Nu har det snart gått ännu en dag. Jag förstår inte hur fruktansvärt långsamt tiden kan gå. Huvudet snurrar konstant och allt jag kan tänka på är allt fint vi har haft. Jag kan inte tro att allt är borta. Det går inte. Jag trodde att jag hade hittat min andra hälft. Allt var så lugnt och skönt. Jag var så trygg. Ikväll om två veckor är det bara en natt kvar. Det kommer förmodligen att vara den längsta natten i mitt liv. Ovisshet är det värsta som finns. Två långa veckor. Sen är det över.

Jag känner inte att jag orkar göra någonting, samtidigt som jag inte orkar att göra ingenting.