Livet kan verkligen spela en ett spratt ibland. Man tror att man har något, någon. Ena dagen är allt perfekt och andra dagen har man ingen mark under fötterna längre. Man slängs ut i osäkerheten. Men man måste fortsätta. För livet går vidare, vad framtiden har att erbjuda vet man inte förräns man är där. Jag skulle vilja se in i framtiden. Jag skulle vilja se mig själv le, skratta och älska igen. Men jag ser ingenting. Jag lever i ovisshet. 

En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget. Om jag bara kan ta mig igenom detta så vet jag att det kommer att bli bra. Någon gång. 

Varför kan jag då inte se framåt? Varför tänker jag på dig hela tiden? Varför tänker jag på allt vi gjort, och allt vi haft? Allt som fått mig att må så bra och växa som människa. Jag vill inte ha ett liv utan dig, men jag kanske måste. Det är bara tiden som kan utvisa vad som händer och allt jag kan göra är att vänta och försöka andas under tiden.