Just hemkommen från en mycket givande föreläsning. Det var en gästföreläsare som hade varit placerad i fosterhem sen han var liten. Mannen (idag var han typ 55) var barn till två krigsflyktingar från andra världskriget. Både mamman och pappan var judar, och pappan hade varit försökskanin i något av Hitlers camps. När de kom till Sverige blev mamman lobotomerad och hade därför svårt att koppla känslor till handling. Barnet föddes, och när lillen var 7 månader tog socialen hand om barnet och satte honom på ett barnhem. När han var 3 blev han adopterad av ett par där mannen var nazist. Man kan säga att denna fosterhemsplacerade man har haft minst sagt ett helvete under sitt liv. Och han var så lugn och positiv till livet. Han menade på att livet är inget som händer sen, eller något man kan ta tag i. Det är allt som händer just nu. Och att bara för att man haft ett jobbigt liv, inte för den skull måste vara olycklig. Han var sjukt peppande, och talade om för oss alla att vi betyder något. Och att vår lilla röst kan göra en enorm skillnad för människors liv om vi bara lyckas vända det jobbiga vi är med om till något positivt. Sjukt inspirerande människa. Det är nästan så att jag vill jobba med fosterhemsplaceringar nu, och hjälpa alla fina barn till ett bättre liv. Tack Martin!