Man upphör aldrig att förvånas. Det är det som är lite tjusningen med att leva. Man vet aldrig vem man kan lita på, eller vem kan kan stöta på härnäst. Jag har blivit besviken på människor många gånger i mitt liv, men det gör inget, för jag har lärt mig något varje gång. Min pappa ha altid sagt till mig att jag ska umgås med människor som får mig att må bra. Som stärker mig och ger mig positiv energi. De som inte klarar av att glädjas för någon annans räkning eller ständigt måste ha fokus på sig själva är inte värda min energi. Jag ser det inte som ett nederlag när en vän eller en pojkvän gör något dumt. Jag ser det som en varning, eller ett uppvaknande över att någonting inte står rätt till. Vissa relationer är värda att kämpa för, för att det finns mer positivt än negativt där. Andra är det inte. För det mesta vet man inte förrän efteråt att relationen inte var bra för en. Man behöver distansen för att kunna se tillbaka och reflektera över vad som skett. Man behöver få må riktigt bra för att veta att man inte mådde så bra tidigare. Just nu mår jag grymt jävla bra, men jag vet inte om jag kommer att se tillbaka på denna dagen om en månad och tänka att nu mår jag ännu bättre. Det är det som är så härligt med att leva, man vet aldrig vad som kommer att hända. Nu ska jag plugga lite mer sociologi, jag blir så härligt flummig av allt som är abstrakt!